Alla får sova utom jag!!! Inte så jävla roligt!!! Skaffa barn sa de! Det är mysigt sa de! Men asså nä!!!! Varför gör jag sånt, lyssnar på andra. Detta är inte alla vad jag gick med på!! Sambon lovade att hjälpa till, att det skulle bli så bra. Och vem faan är vaken!?!?!?! Inte faan han...nä för han måste sova så han kan jobba, och på helgerna sover han med. Jag undrar när i helvete jag ska få sova ?!?!?
Jag vet inte hur jag ska orka längre! Jag sover Max 3-4 timmar per natt ingenting på dagarna för hushållet måste skötas nu när jag ändå är hemma! Men jag då? Är jag så jävla egoistisk? Att jag vill kunna sova lite mer, att få gå på toa utan att det ska skrikas. Att få bajsa i lugn och ro?!?!?

DETTA VAR INTE VAD JAG GICK MED PÅ!!!

Ska jag vara hemsk mamma och avbrya ammningen så sambon kan hjälpa till med ett eller två mål mat?

Och jag har sedan denna lilla kommit ut fått höra att hon borde ha ett syskon funderat på att bli gravid igen. Men nu tvivlar jag!? Jag har även hört att jag måste vänta tills snittet är helt läkt innan jag blir gravid igen och det kunde ta upp till ett år, vill jag verkligen att det ska va så lång tid mellan dem isf?!?!?!

En jävla massa frågor och lillan är bara knappt 4 veckor. Så mycke ångest och tvivel. Jag är nog den sämsta mamman på jorden.

Suck jag fortsätter väl att stirra in i väggen! Jag lär inte få sova någonting eller väldigt lite i natt ? fryser gör jag oxå ?

Nu är bäbis snart en månad gammal, men känner fortfarande inte att livet kommer igång. Jag vill så gärna plocka upp gamla intressen och göra saker, men nu känns det som allt står still.
Jag älskar min dotter och jag älskar att hennes pappa är engagerad och så, men jag saknar sambo livet, att få känna mig vacker och älskad. Men vad jag får är någon som sover på soffan och jobbar. Saknar att få bara ligga och hålla om, men vill inte att det ska bli krystat.

Längtar efter att få börja träna igen, gå ner i vikt och må bra. Men eftersom jag är snittad får jag hålla mig lugn i minst 2 veckor till ?

Fick en tankeställare ? jag läste nyss att en som är snittad får inte bli gravid igen på 1 år och jag vet inte om jag vill vänta så länge?! Och den tanken skrämde mig, vill jag ha fler barn? Och vill jag vänta nästa två år innan nästa kommer? ?

Ja det kan tolkas så. Nu när jag blivit mamma till världens sötaste tjej känner jag mig mer ensam och övergiven än innan. Vad jag saknar mest?! Att få sova brevid sambon, att få känna hans armar runt mig. Att slippa känna mig som en mjölkbar, att få vara torr i mer än 10 minuter. Duscha vad är det??? Jag är vaken 23 av dygnets alla timmar, luktar sur mjölk och bäbis bajs. Jag minns inte när jag tvättade håret och jag fryser hela tiden av ren utmattning. Ångrar mig, ja i natt gör jag det, saknar mitt liv, saknar mig, jag vet inte längre vem jag är. Jag känner mig inte kvinnlig längre.
Jag hatar detta, dessa känslor av

Så nu går det långt mellan inläggen och det beror på att jag påbörjat mamma livet. Sover knappt inte, är allmänt kladdig av all mjölk och är för trött för att göra något åt det.

Så vi ska iväg till ortopeden i morgon med lillan. Vår första tid att passa som småbarns föräldrar. Så jag ber sambon att ställa klockan! Och han allvarligt tittade på mig och sa: varför då? Och när vill du gå upp. Å jag menar att ta lite eget ansvar!!!! Vi åker vid den tiden och då kan han komma på vilken tid som är lämplig, inte bara få allt serverat????

Nä passa på sova!!!?

Japp, klockan 8:54 tittade vår dotter Lilly ut och jag är helt omtumlad.

Snittet är väl inte så kul, men det går bra. Nu är jag bara trött.

Jaha då är den 3/9 i morgon.. och ja nu börjar jag bli nervös. i morgon kommer jag bli mamma, i morgon ändras mitt liv helt och hållet och jag vet inte riktigt om jag är beredd på detta.

Men kan man vara det? beredd på hur det blir med det första barnet? allt är så.... jag vet inte.  Jag fattar ju att jag inte kan ångra mig, men jag vet inte riktigt hur jag kännder för detta. Jag vill ha barn med mannen jag älskar det är inte det, jag vill starta en familj så det är inte det heller. jag är väl lite rädd som alla andra, tänk om jag får en sån depression, eller att det inte funkar mellan mig och sambon.

Nä det är nog ingen fara, men jag tror att alla tankar kommit bara för att allt blev lite för dramatiskt för min del.

Att bäbisen inte vände sig, och nu ska jag opereras/snittas i morgon och jag är livrädd för det.

nä nu får jag gå och göra mat, sambon kommer hem snart och jag får inte äta efter kl 20.